Det snöade hela natten och vädret såg kasst ut när jag klockan ringde kl 5. Det blir definitivt buss till Osh tänkte jag. Den här gången var minibussen utbytt mot en mindre lastbil och det var jag och en grupp fransmän som skulle åka. Hur kommer det sig att fransmän aldrig kan fler språk än sitt eget??
Hursomhelst, lastbilen/bussen satte av i sakta mak - vilket är förresten den enda hastighet som det går att köra i om man vill att passagerarna ska hållasvid liv den första delen fram till den "riktiga" vägen.
Men se där! Efter en trekvart stöter vi på ett hinder. Någon har parkerat en traktor mitt i vägen och det går inte att komma förbi!?!?. Hade han parkerat, säg 25m längre fram hade det gått, men inte nu, Busschaffören testade en annan rutt och för en lång stund såg det ut som att han hade fastnat. Men efter många om och men lyckades han ta sig ner, upp och förbi traktorn.
Det enda roliga under tiden var att Natasha, husmor på baslägret uttryckte sig vad hon tyckte om odågan som hade parkerat traktorn. Nastacha ser ut att vara 55-60, kort i rocken men mycket bastant. Hon var klädd som en typisk rysk babushka med huckla och lång rock. Hon visade med liv och lust med både armar och ben vad hon tänkte göra med personen som hade parkerat traktorn och kunde man ge odågan ett straff hade jag skickat henne - det skulle räcka.
Hinder nummer två stöttes på när vi skulle över passet mot Osh. Nattens regn hade inte gått nådigt fram över vägarna... men röjarna arbetade flitigt på och efter en stunds väntan kunde vi köra vidare. Att det ska vara så svårt att ta sig från Peak Lenin?
Men nu är jag iaf framme i Osh - och det är varmt ..
Visar inlägg med etikett Peak Lenin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peak Lenin. Visa alla inlägg
30 juli 2009
29 juli 2009
Dubbeldäckare till Osh!
En sak jag inte nämnde var att när vi kom ner till baslägret stod det en cooooldubbeldäckare vid lägret. För 50 euro extra kunde man byta 11 timmar buss mot en timme flyg men det fanns ingen plats kvar (Martin och Juan tog de sista platserna).
Jag gick upp tidigt på morgonen. Martin hade under natten bestämt sig att göra ett nytt försök på att bestiga Peak Lenin och Timor, chef för lägret, sa att jag kunde ta Martins plats om jag kunde packa till kl 07. Ett lite aber bara, den döde ryssen skulle färdas i samma plan. Jag kände mig väldigt olustig till tanken och sa nej först. Lite påtryckning av Juan så sa jag ja till slut - man har nog säkert åkt plan där det har transporterat döda utan att man vet av det?
Men planet var häftigt: två vingar och allt var mekaniskt. Inga mobiltelefoner kan få det planet att störta! Det kändes som något från andra världskriget. Sittplatserna var utmed väggarna och det fanns bara 8-9 sittplatser eftersom plats hade gjorts för baggage. Tunga personer fick sitta längre fram.
Jag, Juan och en till fick inte flyga med på en gång. Tydligen var planet lite för tungt och kunde inte lyfta säkert på den höjden vi var på (3500m). Istället fick vi åka jeep till ett annat ställe, 6km bort (dvs, 30 min i jeep) och lite lägre ner. (Hmm.. vad är säkerhetsmarginalerna om vi väger ca 225kg?, Hur många meter ner måste man då åka?)
Jag satte mig mellan Juan och utgången. Mitt emot satt troligen den dödes vän och några andra. Väldigt tragiskt för honom... undrar vad han tänkte på? En person stod i dörren till cockpiten och allt baggage var fastbundet längst fram. Sedan ser jag en död människa insvept i plast och bunden med ett grovt snöre liggandes på golvet framför Juan... Uhm... uhm.... trevligt ... och så satte planet iväg...
Vi kom inte långt. Det är ett pass på ca 4000m man måste över innan vägen är fri till Osh. Vi gjorde cirklar för att ta höjd men det var tydligen för kallt (sämre bärighet?) och det gick helt enkelt inte komma tillräckligt högt. Efter 45 min i planet vände det och vi landade på samma ställe där vi gick på.
Det var kallt och lite blåsigt ute medan vi väntade på skjuts tillbaka. Till slut kom de och vi började flytta över allt baggage till den ena av de två jeeparna. Den döde skulle också flyttas förståss... Han var en tung bjässe. Säkert upp mot 90-100kg. Planets dörr var inte gjord att flytta in/ut stela killar som honom. Samtidigt som försöken gjordes att flytta honom till jeepen ringde en mobil telefon med en trallvänlig signaturlåt med en grupp jag har hört på radio - den later som 15årings hemmaprojekt där han spelar på sin synt och sjunger genom en vocoder om sin flickvän på nätet (?) - jag tyckte att av alla signaturlåtar man kunde ha var denna en av de mest opassande för situationen. Det var iaf inte läge att svara och telefonen tystnade först när kroppen låg i jeepen. Under tiden satt den dödes vän i den andra jeepen och tittade apatiskt bort...
Timor sa att planet skulle försöka flyga dagen efter igen om det var fint väder och han lovade fint väder. Jag sa att jag tar bussen för att vara säker att komma fram till Osh - man vet ju aldrig hur vädret blir. (fotnot: planet lyfte aldrig dagen efter pga väder och slut på soppa.)
Jag gick upp tidigt på morgonen. Martin hade under natten bestämt sig att göra ett nytt försök på att bestiga Peak Lenin och Timor, chef för lägret, sa att jag kunde ta Martins plats om jag kunde packa till kl 07. Ett lite aber bara, den döde ryssen skulle färdas i samma plan. Jag kände mig väldigt olustig till tanken och sa nej först. Lite påtryckning av Juan så sa jag ja till slut - man har nog säkert åkt plan där det har transporterat döda utan att man vet av det?
Men planet var häftigt: två vingar och allt var mekaniskt. Inga mobiltelefoner kan få det planet att störta! Det kändes som något från andra världskriget. Sittplatserna var utmed väggarna och det fanns bara 8-9 sittplatser eftersom plats hade gjorts för baggage. Tunga personer fick sitta längre fram.
Jag, Juan och en till fick inte flyga med på en gång. Tydligen var planet lite för tungt och kunde inte lyfta säkert på den höjden vi var på (3500m). Istället fick vi åka jeep till ett annat ställe, 6km bort (dvs, 30 min i jeep) och lite lägre ner. (Hmm.. vad är säkerhetsmarginalerna om vi väger ca 225kg?, Hur många meter ner måste man då åka?)
Jag satte mig mellan Juan och utgången. Mitt emot satt troligen den dödes vän och några andra. Väldigt tragiskt för honom... undrar vad han tänkte på? En person stod i dörren till cockpiten och allt baggage var fastbundet längst fram. Sedan ser jag en död människa insvept i plast och bunden med ett grovt snöre liggandes på golvet framför Juan... Uhm... uhm.... trevligt ... och så satte planet iväg...
Vi kom inte långt. Det är ett pass på ca 4000m man måste över innan vägen är fri till Osh. Vi gjorde cirklar för att ta höjd men det var tydligen för kallt (sämre bärighet?) och det gick helt enkelt inte komma tillräckligt högt. Efter 45 min i planet vände det och vi landade på samma ställe där vi gick på.
Det var kallt och lite blåsigt ute medan vi väntade på skjuts tillbaka. Till slut kom de och vi började flytta över allt baggage till den ena av de två jeeparna. Den döde skulle också flyttas förståss... Han var en tung bjässe. Säkert upp mot 90-100kg. Planets dörr var inte gjord att flytta in/ut stela killar som honom. Samtidigt som försöken gjordes att flytta honom till jeepen ringde en mobil telefon med en trallvänlig signaturlåt med en grupp jag har hört på radio - den later som 15årings hemmaprojekt där han spelar på sin synt och sjunger genom en vocoder om sin flickvän på nätet (?) - jag tyckte att av alla signaturlåtar man kunde ha var denna en av de mest opassande för situationen. Det var iaf inte läge att svara och telefonen tystnade först när kroppen låg i jeepen. Under tiden satt den dödes vän i den andra jeepen och tittade apatiskt bort...
Timor sa att planet skulle försöka flyga dagen efter igen om det var fint väder och han lovade fint väder. Jag sa att jag tar bussen för att vara säker att komma fram till Osh - man vet ju aldrig hur vädret blir. (fotnot: planet lyfte aldrig dagen efter pga väder och slut på soppa.)
27 juli 2009
Peak Lenin
14 juli - 27 juli
Peak Lenin är ett litet berg på gränsen till Tadzjikistan. Men på 7134m skulle det bli ett person bästa om man tog sig upp. Ett problem är att man inte gärna går där ensammen pga en del av vandringen ar pa en glaciär - en ganska sprickig sådan... Hursomhelst hade jag hört att det är lätt att hitta andra vandringskompisar.
Vi blev en ganska udda grupp. Det var jag, Martin från österrike och Juan från Spanien som slog oss samman. Martin var bara 20 år men trots allt hade 8 års glaciärvana bakom sig och var stark som en åsna. Att vara stark som en åsna var behövligt för hans del eftersom han hade tagit råd av sina 7 Peak Lenin bestigarkompisar och summerat alla deras råd till en jätteryggsäck med dubbletter, prylar och piller för alla tänkbara situationer. Juan var 48 år och en aning mer rutinerad. Han ansåg att eftersom man oftast inte äter bra på hög höjd behöver man inte ta med sig mat för det. Hans taktik (hårt draget) var att äta mycket i baslägret och leva på fettet när han var högre upp... Min taktik låg väl någonstans i mitten. Hmm ... kan man här se en trend med ålder vs. vikt på ryggsäck? Har lite att lära mig..
Med Compede, byte av skor etc så har jag lyckats hålla skavsåret på tolerant nivå och det börjar läka fint.
Vandringen upp på Peak Lenin sker i etapper: man har ett basläger på 3500m, Läger 1 på 4200m, läger 2 på 5400m, läger 3 på 6200m och eventuellt ett läger på 6400 för att korta ner toppdagen. Sedan gäller det att frakta saker upp till de olika lägren och bli van höjden.
Vägen mellan basläger och läger 1 går bredvid Lenin glaciären efter en rätt brant bergssluttning. Första gången man gick var man glad att glaciärglasögonen fungerade som skyddslappar sa man kunde koncentrera sig på stigen och inte på vad som händer om man snubblar. Läger 1 ligger pa själva glaciären men dar den ar grus och stentäckt.
Mellan läger 1 och 2 är det 1200 höjdmeter och går man på de övre delarna av Lenin glaciären. Här finns det mycket sprickor och man bör gå inknuten. Tidigt på morgonen är snön rätt hård och mycket säkrare att gå på. Sent på eftermiddagen då solen har gjort sitt är snön mycket lös och snöbryggorna håller inte. Man ser lite hål här och där folk har sjunkit igenom med foten i ett gapande hål.
Mellan läger 2 och 3 är det ca 800 höjdmeter som fördelas på två backar och en lite plattare vandring mellan. Man går nu på snö och folk går inte inknutna här.
Från läger 3 går man oftast till toppen i en låååååång dag. Det är ingen större tekniskt utmaning, ett brantare parti bara men luften är tunn.
I korthet: det tog två veckor att komma upp. Värt besväret
Längre version:
dag 1: acklimatiseringstur - gick halvvägs upp på ett fjäll upp till ca 4000m . Inga problem.
dag 2: Tog upp lite saker till läger ett och gick ner igen. Mental notering: köp ett lättare tält!.
dag 3: Flyttade upp till läger 1.
dag 4: Tog upp lite saker till läger 2. Här tänkte jag - fy fan. Ska jag upp hit igen? Är det här semester? Tog med mig alldeles för mycket saker kändes det som. Mental notering: köp ett lättare tält! Gick ner till läger 1 igen.
dag 5: vilodag, Läste en deckare.
dag 6: Flyttade upp till läger 2. Nu gick det bra. Ingen hyperventilering, lugna andetag, bra med energi.
dag 7: Flyttade upp till läger 3. Gick inte att sova, huvudvärk,
dag 8: Gick ner till läger 1 igen
dag 9: vilodag. Martin äter tre dubbla portioner middag plus 6 munkar. Han mår inte så bra dagen efter,
dag 10: vilodag igen. Martin mår fortfarande dåligt och bestämmer sig att inte gå med oss dagen efter.
dag 11: Upp till läger 2 med Juan, kände mig inte så bra med andningen? Skumt. Jag borde vara utvilad och bättre acklimatiserad.
dag 12: Upp till läger 3, Känns bättre.
dag 13: Upp till toppen - fin, solig dag men kall. Inte sa mycket vind, men mäktiga vyer! Wow säger jag ... cooolt. Helt klart värt besväret!
dag 14: ner till baslägret. Rejäl middag och bastu! Sköööööönt.
Senare på kvällen hör vi tyvärr nyheten att en rysk klättrare har dött. Tydligen gick han igenom en snöbrygga sent på eftermiddagen och föll 20m. Han och hans kompis gick inte inknutna enligt vissa uppgifter. Tragiskt... :(
Vad hände med de 5 spanjorerna i minibussen? Jo, dom betalade portrar att ta upp saker till lager ett, två och tre så att dom skulle slippa bära sa mycket. Sedan fick en huvudvärk som inte gick over och avbröt, En annan fick tyvärr höra en tråkig nyhet hemifrån och for hem, den tredje fick magsjuka och avbröt, de sista två gjorde ett försök att ga upp till lager två men av någon anledning sa dom att det var för lite tid, för farlig glaciär och avbröt. Sedan betalade dom portrar att bära ner allt igen.
Martin - han gick ner till baslägret för att återhämta sig. Han gick två ggr upp till läger 2 för att komma ikapp, men magen gjorde för ont och gick ner igen. I baslägret sa dom att han troligen hade en lever inflammation. Han gör ett nytt försök att ta sig upp i skrivande stund.
Peak Lenin är ett litet berg på gränsen till Tadzjikistan. Men på 7134m skulle det bli ett person bästa om man tog sig upp. Ett problem är att man inte gärna går där ensammen pga en del av vandringen ar pa en glaciär - en ganska sprickig sådan... Hursomhelst hade jag hört att det är lätt att hitta andra vandringskompisar.
Vi blev en ganska udda grupp. Det var jag, Martin från österrike och Juan från Spanien som slog oss samman. Martin var bara 20 år men trots allt hade 8 års glaciärvana bakom sig och var stark som en åsna. Att vara stark som en åsna var behövligt för hans del eftersom han hade tagit råd av sina 7 Peak Lenin bestigarkompisar och summerat alla deras råd till en jätteryggsäck med dubbletter, prylar och piller för alla tänkbara situationer. Juan var 48 år och en aning mer rutinerad. Han ansåg att eftersom man oftast inte äter bra på hög höjd behöver man inte ta med sig mat för det. Hans taktik (hårt draget) var att äta mycket i baslägret och leva på fettet när han var högre upp... Min taktik låg väl någonstans i mitten. Hmm ... kan man här se en trend med ålder vs. vikt på ryggsäck? Har lite att lära mig..
Med Compede, byte av skor etc så har jag lyckats hålla skavsåret på tolerant nivå och det börjar läka fint.
Vandringen upp på Peak Lenin sker i etapper: man har ett basläger på 3500m, Läger 1 på 4200m, läger 2 på 5400m, läger 3 på 6200m och eventuellt ett läger på 6400 för att korta ner toppdagen. Sedan gäller det att frakta saker upp till de olika lägren och bli van höjden.
Vägen mellan basläger och läger 1 går bredvid Lenin glaciären efter en rätt brant bergssluttning. Första gången man gick var man glad att glaciärglasögonen fungerade som skyddslappar sa man kunde koncentrera sig på stigen och inte på vad som händer om man snubblar. Läger 1 ligger pa själva glaciären men dar den ar grus och stentäckt.
Mellan läger 1 och 2 är det 1200 höjdmeter och går man på de övre delarna av Lenin glaciären. Här finns det mycket sprickor och man bör gå inknuten. Tidigt på morgonen är snön rätt hård och mycket säkrare att gå på. Sent på eftermiddagen då solen har gjort sitt är snön mycket lös och snöbryggorna håller inte. Man ser lite hål här och där folk har sjunkit igenom med foten i ett gapande hål.
Mellan läger 2 och 3 är det ca 800 höjdmeter som fördelas på två backar och en lite plattare vandring mellan. Man går nu på snö och folk går inte inknutna här.
Från läger 3 går man oftast till toppen i en låååååång dag. Det är ingen större tekniskt utmaning, ett brantare parti bara men luften är tunn.
I korthet: det tog två veckor att komma upp. Värt besväret
Längre version:
dag 1: acklimatiseringstur - gick halvvägs upp på ett fjäll upp till ca 4000m . Inga problem.
dag 2: Tog upp lite saker till läger ett och gick ner igen. Mental notering: köp ett lättare tält!.
dag 3: Flyttade upp till läger 1.
dag 4: Tog upp lite saker till läger 2. Här tänkte jag - fy fan. Ska jag upp hit igen? Är det här semester? Tog med mig alldeles för mycket saker kändes det som. Mental notering: köp ett lättare tält! Gick ner till läger 1 igen.
dag 5: vilodag, Läste en deckare.
dag 6: Flyttade upp till läger 2. Nu gick det bra. Ingen hyperventilering, lugna andetag, bra med energi.
dag 7: Flyttade upp till läger 3. Gick inte att sova, huvudvärk,
dag 8: Gick ner till läger 1 igen
dag 9: vilodag. Martin äter tre dubbla portioner middag plus 6 munkar. Han mår inte så bra dagen efter,
dag 10: vilodag igen. Martin mår fortfarande dåligt och bestämmer sig att inte gå med oss dagen efter.
dag 11: Upp till läger 2 med Juan, kände mig inte så bra med andningen? Skumt. Jag borde vara utvilad och bättre acklimatiserad.
dag 12: Upp till läger 3, Känns bättre.
dag 13: Upp till toppen - fin, solig dag men kall. Inte sa mycket vind, men mäktiga vyer! Wow säger jag ... cooolt. Helt klart värt besväret!
dag 14: ner till baslägret. Rejäl middag och bastu! Sköööööönt.
Senare på kvällen hör vi tyvärr nyheten att en rysk klättrare har dött. Tydligen gick han igenom en snöbrygga sent på eftermiddagen och föll 20m. Han och hans kompis gick inte inknutna enligt vissa uppgifter. Tragiskt... :(
Vad hände med de 5 spanjorerna i minibussen? Jo, dom betalade portrar att ta upp saker till lager ett, två och tre så att dom skulle slippa bära sa mycket. Sedan fick en huvudvärk som inte gick over och avbröt, En annan fick tyvärr höra en tråkig nyhet hemifrån och for hem, den tredje fick magsjuka och avbröt, de sista två gjorde ett försök att ga upp till lager två men av någon anledning sa dom att det var för lite tid, för farlig glaciär och avbröt. Sedan betalade dom portrar att bära ner allt igen.
Martin - han gick ner till baslägret för att återhämta sig. Han gick två ggr upp till läger 2 för att komma ikapp, men magen gjorde för ont och gick ner igen. I baslägret sa dom att han troligen hade en lever inflammation. Han gör ett nytt försök att ta sig upp i skrivande stund.
13 juli 2009
Flyg till Osh och vidare till Achik-Tash (Peak Lenin base camp))
Jaja, den utlovade internet forbindelsen under fjällvandringen har inte funkat overhuvudtaget under den här säsongen. Far summera lite kort de senaste tva veckorna.
Först, flyg till Osh: Det visar sig att inget av dom Kirgisiska flygbolagen får flyga över Europeiskt luftrum. Kan det bero på att dörrar till cockpiten inte går att stänga? Eller på flukt och mögelskador i kabinen? Eller pa att alla får sitta och ringa medan flyget är på väg att lyfta? Eller pa knapphänding säkerhetsgenomgang (fast å andra sidan - vem lyssnar på den?). I det har fallet lät det som att dom sa "Spänn fast!! Vi flyger!! men de sa säkert något annat. Inte vet jag, men det gick hursomhelst bra och var inte speciellt mycket sämre än Delta flyget till Dallas tidigare i år.
En timme tog flyget och sedan landade jag i ett varmt Osh. Osh ar lite mindre, stökigare och smutsigare än Bishkek. Dom skryter över 3000 års jubileum och de har ett litet husberg i staden i ett forrovrigt platt landskap.
Härifran åkte jag vidare mot Peak Lenin omradet med minibuss. Jag hade ordnat en tur med Ak-Sai travel som inkluderar transport och boendei deras baslager nar man inte ar uppe på berget. Man behöver ocksa ett sk. "Border zone pmit" som dom har ordnat.
Vi stannade först vid en affär för att köpa lite förnödenheter inför fjällvandringen. Utbudet var inte lika bra som affären som jag var pa i Bishkek, men lite fanns det att köpa - tillräckligt till lunch och frukost. Middag kommer besta av frystorkat som jag har köpt i Sverige. Mums.,,,
Achik-Tash är namnet pa Ak-Sais basläger vid Peak Lenins fot. Färden dit går via en "Highway in poor condition" och det är 30 mil dit. Jag tror att det tog 12 timmar med ett lunchstopp pa 1 timme. Detta ger ingen bra genomsnittshastighet, Men jag tycker i alla fall att dom har helt rätt när dom sager att vägen är i "dåligt skick". Det snackades för några år sedan att E12 i Umeå var i dåligt skick efter en vinter - här har vi helt olika definitioner av vad "dåligt skick" menas...
Vi var 7 personer i minibussen. Martin från österrike samt 5 stycken från Spanien (Angel, Jamie, Jose, Michel, ??).
Lunchstoppet bestod förövrigt av en lunch i en traditionell Yurt/tält som man ser i landskapet här och där, Maten var god och blev mätt och nöjd. Maten ingick i transporten, men man fick betala för dricka. Drickan (Cola) kostade lika mycket som en middag i Bishkek.
Vi kom fram till Ashik-Tash sent på kvällen, det var mörkt, kallt (vad-? 30 grader nyss i Osh!?) och vi fick en god kvällsmat innan jag gick och lade mig.
Först, flyg till Osh: Det visar sig att inget av dom Kirgisiska flygbolagen får flyga över Europeiskt luftrum. Kan det bero på att dörrar till cockpiten inte går att stänga? Eller på flukt och mögelskador i kabinen? Eller pa att alla får sitta och ringa medan flyget är på väg att lyfta? Eller pa knapphänding säkerhetsgenomgang (fast å andra sidan - vem lyssnar på den?). I det har fallet lät det som att dom sa "Spänn fast!! Vi flyger!! men de sa säkert något annat. Inte vet jag, men det gick hursomhelst bra och var inte speciellt mycket sämre än Delta flyget till Dallas tidigare i år.
En timme tog flyget och sedan landade jag i ett varmt Osh. Osh ar lite mindre, stökigare och smutsigare än Bishkek. Dom skryter över 3000 års jubileum och de har ett litet husberg i staden i ett forrovrigt platt landskap.
Härifran åkte jag vidare mot Peak Lenin omradet med minibuss. Jag hade ordnat en tur med Ak-Sai travel som inkluderar transport och boendei deras baslager nar man inte ar uppe på berget. Man behöver ocksa ett sk. "Border zone pmit" som dom har ordnat.
Vi stannade först vid en affär för att köpa lite förnödenheter inför fjällvandringen. Utbudet var inte lika bra som affären som jag var pa i Bishkek, men lite fanns det att köpa - tillräckligt till lunch och frukost. Middag kommer besta av frystorkat som jag har köpt i Sverige. Mums.,,,
Achik-Tash är namnet pa Ak-Sais basläger vid Peak Lenins fot. Färden dit går via en "Highway in poor condition" och det är 30 mil dit. Jag tror att det tog 12 timmar med ett lunchstopp pa 1 timme. Detta ger ingen bra genomsnittshastighet, Men jag tycker i alla fall att dom har helt rätt när dom sager att vägen är i "dåligt skick". Det snackades för några år sedan att E12 i Umeå var i dåligt skick efter en vinter - här har vi helt olika definitioner av vad "dåligt skick" menas...
Vi var 7 personer i minibussen. Martin från österrike samt 5 stycken från Spanien (Angel, Jamie, Jose, Michel, ??).
Lunchstoppet bestod förövrigt av en lunch i en traditionell Yurt/tält som man ser i landskapet här och där, Maten var god och blev mätt och nöjd. Maten ingick i transporten, men man fick betala för dricka. Drickan (Cola) kostade lika mycket som en middag i Bishkek.
Vi kom fram till Ashik-Tash sent på kvällen, det var mörkt, kallt (vad-? 30 grader nyss i Osh!?) och vi fick en god kvällsmat innan jag gick och lade mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)